queensavve.blogg.se

Det började i tidig ålder, jag var nog 9 år första gången jag skar mig. Jag var hos min pappa för mina föräldrar skiljde sig när jag var ca 3-4 år. Jag skulle ringa hem till min mamma. Min mamma var inte hemma utan telefonsvararen sattes på. Men det var inte samma telefonsvarare som jag trodde de skulle vara. Jag förväntade mig att det skulle vara "Heej du har kommit till Savannah och Mamma Malin men vi är inte hemma just nu så säg ett meddelande efter pipet". Istället fick jag höra "hej du har kommit till Malin och Fredrik". Jag blev förkrossad. Varför var det inte mamma och Savannah längre? Vad hade jag gjort för fel för att mamma hellre skulle välja bort mig? Varför älskade inte min mamma mig längre? I vuxen ålder så förstår jag nu men 9 års ålder var jag helt förkrossad. Fredrik var min mammas nya och nu ville hon inte ha mig längre. Min mamma.. jag och min mamma. Fredrik var egentligen hur gullig och snäll som helst men jag gav honom aldrig en chans. Jag var arg mot honom, klappade han mig på huvudet så ryckte jag tillbaka. Han har ju snott min mamma ifrån mig och nu ska han klappa mig på huvudet? Nej nej. Verkligen inte. Jag kände mig övergiven av min egen mamma. Pappa hade också skaffat ny familj. Så här slets jag mellan två världar. Jag tyckte det var jobbigt att jag helt plötsligt skulle bo med en massa andra som jag inte själv hade valt och som dessutom skulle bestämma över mig. Desto äldre jag blev desto mer hatade jag min mamma för hon valde bort mig.. 13 år,Jag försökte ta mitt liv. Jag hade läst på internet att man kunde få starka starka tabletter om man sa att man hade jättemycket mensvärk på ungdomsmottagningen. I skolan käkade jag dom tabletterna som om dom vore godis. Jag blev yr och snurrig och dom tog om mig till skolsköterskan. Där uppe svimmade jag. När jag vaknar är jag på akuten och dom försöker få mig att dricka någon svart målarfärg med kurs i, jag vet inte vad det var. Jag hamnade på psyket och det är också en lång historia jag kanske skriver om en annan dag. Jag spenderade min 14 åriga födelsedag där. Jag fick min första pojkvän några månader senare. Jag var jättekär och trodde vi skulle leva livet ut tillsammans. Han var jättesnäll och gjorde allt för mig. På ett sätt och vis så blev han och jag en familj. Han kände sig som de svarta fåret i sin familj och desamma gjorde jag. Han sa en gång till mig som jag aldrig glömmer "Savannah, tur vi har varandra, för ingen skulle klara av att leva med dig som jag gör och ingen skulle klara av att leva med mig som du gör". I två år var vi tillsammans. Jag gjorde slut för jag var 16 år och ville leva livet. Det var väl egentligen då allt gick åt helvete. Jag började dricka, röka, hänga med kriminella, låg runt en massa. Snabb spola till April 2012. Jag var alltså 17,5 år. Jag blev våldtagen. Jag har inte lust och gå in på detalj för jag orkar inte öppna dom stänga lådorna som jag fortfarande har inom mig. Dom är stänga och låsta och fulla med känslor så orkar inte gå in och rota. Det blev polisanmält men lades ner på brist av bevis. Efter de brydde jag mig inte längre. Jag söp och låg runt. Söp och la runt hela tiden. Jag var arg på min mamma, jag var arg på min pappa, jag var arg på mig själv och jag var arg på hela världen. För hela världen var emot mig, det var jag mot hela världen. För vem kunde förstå mig? Ingen. Bara jag ensam.  Jag träffade en annan kille, lite äldre än vad jag var. Han var inte snäll. Jag anmälde honom för misshandel. Men den drog jag tillbaka. Varför gjorde jag det kan man undra? Jag vet inte ens själv varför. Jag åkte utomlands och när jag var 18 år köpte jag Joschi. Min fina vackra hund. Alla var emot att jag skulle köpa han men han och jag hörde ihop så istället för jag mot hela världen så var det han och jag mot hela världen.  Det var här mitt självskadande beteende slutade. Tack vare min älskade hund. 9 månader senare träffade jag Gustaf. Han blev lika kär i Joschi som jag var. Men Med Gustaf var det inte lätt och det har det aldrig varit. Vi är väldigt olika jag och Gustaf och men han ger mig trygghet. I hans famn känner jag mig trygg. I hans närhet så känns det bra. Tillsammans har vi skapat det vackraste som finns, vår son Elton. Jag älskar Gustaf en hel del, men vi är väldigt olika. Vi har väldigt svårt att förstå varandra. Men jag älskar honom, jag vill aldrig vara utan honom, och det bästa med honom är hans trygghet. Men hur mår jag egentligen idag då? När allting är bra mellan mig och Gustaf så mår jag väldigt bra. Men jag hatar fortfarande att jag aldrig får tillbaka min mamma. Jag saknar henne mycket. Även om hon gör allt för mig så behöver jag någon gång ha ensamtid med henne. Hon har ett barn till och de barnet tar all hennes tid för hon kan inte vara utan min mamma. Precis som jag men jag blev tvingad till att vara utan henne. Såhär står jag. Jag har aldrig känt att jag har tillhört en familj, men nu har jag en egen. En egen sambo, två vackra hundar och en helt fantastiskt underbar son som jag älskar utav hela mitt hjärta. Jag har en familj, och att bara skriva de gör mig helt varm och glad inombords.