queensavve.blogg.se

Detta kommer bli det längsta inlägg jag någonsin skrivit. Just nu är det katstrof och jag kan inte reda ut allting. 

 

När jag börja träffa Gustaf hade jag nyss fyllt 19 år, han var snygg, snäll och lite sådär kaxig som jag gillade plus han var äldre. Allting var bra men med tiden så fick han ofta känna mig dålig. Jag skar en paprika på fel sätt, jag satte inte in i diskmaskinen rätt och många små fel hela hela tiden. Han fick mig ofta att känna mig dålig. Med åren som har gått så har jag sakta tagit bort bitar av mig själv. Tagit ihop bitar för att passa ihop med honom. 

 

Jag minns att jag kunde gråta framför honom och bad på mina bara knä att han skulle stanna hos mig, jag skulle inte överleva utan honom. För han hade fått mig att känna mig så värdelös utan han. Jag skulle bara bli något om jag hade han vid min sida. 

 

Det finns massor med detaljer men jag orkar inte ta allting. Men jag minns en gång, han blev arg på mig. Det var efter min morfars begraving, jag minns inte varför han blev arg men han var inte snäll mot mig och tog sönder min lampa. Jag behöver inte skriva mer om det för det är inte vad han har gjort som jag vill få fram i denna texten. 

 

När jag blev gravid så lovade Gustaf att sluta missbruka narkotika. Än idag nästan 2,5 år senare så har han fortfarande inte slutat. Han har tagit upp knark i vår lägenhet, mycket tunga droger och han har förstört mig. 

 

Varje gång kände jag mig lurad av honom. Jag trodde ju på honom, Vi skulle vara lyckliga, vi skulle vara en kärnfamilj och leva  ett underbart liv tillsammans. Bara han slutar med sina droger så kommer allting bli bra. 

 

Jag har varit stark för min son och varit stark och trott han ska klara det. Jag har erbjudit honom hjälp och bad han ta emot hjälp men han sa hela tiden "jag klarar att sluta själv", Han har ljugti för mig så många gånger. Påstått att allting är mitt fel. Jag är dryg och jag är jobbig. Jag har hela tiden tänkt på min framtidsdröm, att det blir bra tillslut. 

 

Jag har inte varit lycklig på länge. Jag har känt mig vädelös och kass. Att allting är mitt fel, att det är jag som gör så att han knarkar. Han måste knarka för att klara av att leva tillsammmans med mig. 

 

En gång så hittade jag 100 Ecstazy tabletter hemma i vår lägenhet. Jag blev helt stum. Från den dagen väcktes jag ur en bubbla. Jag såg allting klart nu. Det är inte mitt fel, jag är inte värdelös. Det är inte mitt fel att han knarkar. 

 

Bit för bit började jag bygga upp mig själv, men efter det så kom även hatat mot Gustaf. Hur kan han göra så mot mig, mot sin son och mot sig själv? Han kunde ju få ett sånt bra liv med mig och Elton. Bara han slutar knarka. Han fortsatte och knarka. Jag hatade honom så mycket för det. Blev arg på han över småsaker, sa att han var värdelös för att han knarkade. 

 

Jag träffade en annan, han fick mig att må bra och jag kände äntligen att jag är inte värdelös, det finns kanske andra som vill ha mig kanske. Gustaf fick reda på att jag träffat en annan. Han ringde honom. Nu vill den killen inte träffa mig längre för han vill inte bli inblandad i sånt här kaos. Jag förstår honom men jag är samtidigt ledsen över det. 

 

Jag var inte stark nog att lämna Gustaf när jag skulle gjort det. Jag skulle ringt polisen så fort jag såg att det var knark hos oss. Det finns så mycket jag skulle gjort som jag inte gjorde. Allt jag vet var att jag gjorde mitt absolut bästa för att skydda Elton. Det är det ända jag känner mig trygg och bäst på, att vara Eltons mamma. 

 

Jag har verkligen gjort mitt bästa, jag kanske inte alltid har gjorta smarta val men jag försöker verkligen alltid göra mitt bästa. Jag har alltid varit trogen mot Gustaf och funnits vid hans sida alltid. Jag har försökt få han att sluta knarka. Jag har vänt ut och in på mig själv för att han skulle sluta. Men det går inte att få en människa att sluta om han inte själv vill ha hjälp. 

 

Det är slut mellan mig och Gustaf nu. Han förstörde även min relation men något som kanske kunde blivit något eller så hade det inte blivit något. Jag vet inte. Men han förstörde den innan jag ens fick veta om det kunde blivit något eller inte. Det känns som detta är början på ett helvete för mig. Det känns som Gustaf kommer göra allt för att försöka förstöra mitt liv. Han förstår inte vad jag har gjort för honom. Hur mycket jag har kämpat för honom. Jag har också gjort fel, det vet jag. Jag är inte perfekt. 

 

Det viktigaste i mitt liv är Elton och han är och kommer alltid vara det viktigaste.

Nu ska jag fokusera på att må bra själv, att bygga ihop det som Gustaf förstörde för mig, att bli lycklig och att jag, Elton och Joschi tillsammans ska ha det så bra som möjligt. 

Tack för mig.