Morsdag
Linus? Ja. Vad kan man säga om han?
Gjort något som helst ansträngning? - nej.
Gjort något fint för mig på hela dagen? - nej.
Ne jag vet inte. Han åkte iväg hela kvällen sen också och skulle fixa något skit... så ja. Här sitter jag ytterligare en kväll ensam och känner mig ouppskattad och ensam.
Ibland tappar jag all tron om oss. Dels för att linus aldrig någonsin kan försöka förstå någon annan än sig själv, dels för han anstränger sig noll för mig. Han gör inte mycket för att jag ska känna mig omtyckt faktiskt. Nej just nu är jag
bara så ledsen på honom och faktiskt.
Är han sur på mig kan han stänga mig ute så jävla hårt. Han kan vända så snabbt. Bara såhär. Poff du betyder inget för mig längre.
Så står jag där och bara jahaa? Amen jaha. Jag då?
Det känns aldrig som han har med mig i sina beräkningar. Ja jag vet att jag säkert är krävande och ställer många krav.
Innan var han med mig varje kväll och varje helg.
Nu vill han festa varje helg och så får jag sitta hemma för jag är gravid och har Elton. Eller så säger han att han ska vara borta en timme men sen kommer han hem 6 timmar senare.
Allt är så jobbigt just nu. Inte bara med linus utan med Eltons pappa också. Sen är jag gravid och allt är känsligt och jag tycker linus borde vara ett betydligt bättre stöd för mig men nej. Känns som jag kan kräva noll av honom.
FUCK detta. Kommer inte förvänta mig mer av honom. Inte någonting. Kommer köra mitt eget race för mig och för mina barn.
Jag behöver ingen pappa till Elton så varför ska jag behöva en pappa till detta barnet? Han vill ändå inte finnas för mig. Jag klarar mig själv
